Begreppet "Svear"

Redan under första århundradet efter Kristi födelse sökte främst romerska historieskrivare att beskriva öarna i norden – områden och stammar.

-Plinius (79 e Kr) skrev om hillevioner som anses vara svioner
-Tacitus (98 e Kr) talar om goter och svioner (suiones), vilka av många tolkas som varande
hemmahörande i södra Skandinavien.
-Ptolemaios (ca 150 e Kr) nämner sju stammar bland andra goutai.
-Jordanes/Cassiodorus (500-tal e Kr) beskriver lite mera utförligt stammarna i norr. Han nämner suehans, som av Svennung (Svennung1967 :31) tolkas som svear. Han talar om gauthigoth västgötar, ostrogothae östgötar samt om suetidi svenskarna.
-Prokopius (500-tal e Kr)  beskriver herulerna och gautarna.
-Widsid (700-talet e Kr) beskriver i versform olika stammar i Scandia: svear, gautar, daner, finnar och skridfinnar.
-Beowulfkvädet (500-700-talet e Kr). Det berömda engelska kvädet skildrar bland mycket annat strider mellan Swedes and Geats, vilka kan tolkas som strider mellan götar och skilfingar ( se vidare Råsled 2008 : 36ff).
-Rimbert  (800-tal e Kr) skildrar Ansgars liv i skriften ”Vita Ansgarii”där det talas om Birka som en hamnstad i svenskarnas rike. En konflikt mellan Danmark och Sverige beskrivs utförligt liksom en ”erövringsresa” till kurernas land.
-Wulfstan (800-tal e Kr) är en sjöfarare som uppger att Skåne tillhör Danmark medan Möre, Gotland, Öland och Blekinge tillhörde svearna, vilket kan tolkas som svenskarna.
-Adam av Bremen (1000-talet e Kr) skriver om olika stammar i ”sveonernas ” land d v s Sverige. Han nämner både västliga och östliga götar, värmlänningar, skridfinnar och finnvedingar. Han använder växelvis beteckningarna Sueonia och sueones – Suedia och swedi  för att beteckna dåvarande landområdet Sverige och svenskarna. Osäkert  om dessa

beteckningar avser skilda områden och stammar?
Resultatet av denna summariska genomgång av forntida  historieskrivare ger inte något besked om ett område eller en stam som kallas Svealand eller svear. Det närmaste vi kommer                 är Jordanes benämning suehans, en uppgift från 500-talet, på vilken det är svårt att basera någon relevant historisk uppfattning.

Harrison skriver följande:”Under antiken och äldre medeltid var de etniska benämningarna betydligt mer flexibla och flytande än idag.……Det normala var snarare att termer som goter och langobarder bytte betydelse flera gånger……Vi vet inte ens vilka som räknade sig som svear och götar……Ordet svear behöver inte ens ha haft en territoriell konnotation
(Harrison 2009 : 34f). Han skriver också att termen svear kan ha syftat på en viss samhällsgrupp eller en större tingsgemenskap eller ha varit en benämning som utländska resenärer använde för en geografisk samling människor (Harrison 2009 : 35).

Adam av Bremens skandinaviska geografi

(1000-talets andra hälft)

Adam av Bremen kände relativt väl till Danmark och den del av Danmark som utgjordes av Skåne. Han berättar också om Norge och om nordmännens största stad Trondheim med kvarlevorna efter martyren Olav. Han nämner sveonernas (svenskarnas) kungar: Edmund, Anund, Stenkil och Olav Skötkonung samt, naturligt nog, ett antal biskopar i detta land. Han omtalar att sveonernas land har många stammar. Västliga götar med Skara, östliga götar vars land utmed baltiska havet sträcker sig ända till Birka, götarnas stad. Han känner också till värmlänningarna, vilka tillhör Skara-kyrkan. Vidare finnvedingarna i södra Sverige samt norrut skridfinnarna och Hälsingland. Söder om Hälsingland, det omtalade baltiska havet, där ligger det stora samhället Sigtuna. Inte långt från samhället Sigtuna ligger ett berömt tempel som kallas Uppsala. Adam berättar också om hur man reser till Sigtuna eller Birka. Det tar fem dagar sjövägen och en månad landvägen till Sigtuna via Skara, Tälje och Birka. Han nämner inget namn på landområdet där Sigtuna och templet Uppsala ligger. Då han på flera ställen i texten påtalar att Birka är götarnas stad i sveonernas land utan att namnge detta  landområde blir detta uttalande oklart i förhållande till hans tidigare berättelser om sveonernas kungar, dvs svenskarnas kungar, med en uttalad anknytning till götarnas land. Jag tolkar Adams beskrivning som att sveonernas land här är detsamma som ”övriga svenskars land”. Han har ju inget namn på området i och norr om Mälardalen.

1100-tals händelser


Karta: Det svenska kungarikets kärnland på 1100-talet (Harrison 2002)

Kartan som namnger svenska områden på1100-talet är felaktig. Jag vet inte om namn som Västmanland, Södermanland och Närke existerade på 1100-talet men begreppet ”Uppland” fanns inte förrän 1296. I början av 1100-talet fanns det inget namn på området vid och norr om Mälaren. Delar betecknades som Attunda-, Fjädrunda- och Tiundaland, benämningar som idag anses tillkomna senare, under senare medeltid. Uppland fanns inte. Begreppet Svealand fanns inte. Det etablerades först på 1400-talet.  

Adam av Bremen visste inte något namn på området vid och norr om Mälaren. Dick Harrison visste inte heller något namn på området nordost om Mälaren utan skrev i brist på områdesnamn ”Uppland”, ett begrepp som kom till först 1296. Begreppet ”Svealand” omnämns först under 1400-talet.

Ändå står det i påvens fundationsbrev för det svenska ärkestiftet från den 5 september 1164 att den svenske kungen kallas ”rex Sweorum et Gothorum”
(Hagerman 1996 :348).

Den beteckningen för en svensk kung kan inte vara tagen ur luften, den måste vara baserad på någon form av områdesbestämning med åtföljande namngivning: Sweorum. Hur gick detta till?

Situationen i Sverige vid denna tid kan karakteriseras av en relativt svag kungamakt, åtminstone i denna del av landet. Kungarna ägnade sig mest  åt att gripa makten genom att ta död på varandra. Däremot  var kyrkans makt stor bland annat genom en i vårt land aktiv påve.
Kyrkans missionsverksamhet, baserad på kulturell utveckling, t ex läs- och skrivkunnighet, organisationsförmåga, resurser och en aggressiv inställning, gav vid denna tid en stor påverkan på Sveriges utveckling. Kyrkan kan sägas ha utövat en världslig makt för att med alla medel frälsa hedningarna i norr. Denna situation kan konkretiseras genom följande situation:

Efter cisterciensermunkarnas ankomst till Sverige följde ett besök från högsta ort till kung Sverker i Götaland, nämligen kardinal Nicolaus Breakspear, sedermera påve. Han kom i början av 1150-talet med mandat som om det vore påven själv som kom. Han kunde avsätta biskopar, utfärda välsignelser och bannlysningar, medla mellan kungapretendenter, samla till riksmöte för att organisera ett kristet rike samt han hade ett pallium – ett värdighetstecken – för invigning av en norsk ärkebiskop (Hagerman 1996 : 336). I Sverige arbetade han också med prästernas oberoende ställning, kyrkans ekonomi samt med klostrens och kyrkornas oberoende – dvs skapandet av en ”juridisk person”, vilket var något helt nytt att förhålla sig till. Med dessa befogenheter från påven finner jag det mycket sannolikt att denne Nicolaus Breakspear även organiserade och drev frågan om att döpa landet norr om Mälaren med tanke på de planer som förmodligen redan då fanns hos påven, att placera den svenske ärkebiskopen i Östra Aros. Han kan ha uttalat: ”döp området till ”svenskland” , det ligger ju i Sverige, så skall vi kraftfullt satsa på att stärka kyrkans frälsningsmakt där genom att placera ärkestiftet i det området”. Påven har ju tidigare utökat Guds rike i Norge genom att etablera kyrkan i Trondheim. Det var enligt min mening en ren expansionspolitik, en maktpolitik!

Min hypotes är att denne kardinal namngav ett svenskland – ”Sweorum” som en planerad förberedelse för ärkesätet i Östra Aros. Det blev så småningom begreppen Svealand och Uppsala.